Haiti

Så var jag då äntligen tillbaka. Efter semestrar, utlandsresa och julledighet passar jag på att skriva några ord om den förödelse som drabbat Haiti.

Det är knappast någon som undgått nyheterna om jordbävningskatastrofen vid det här laget. TV, radio och tidningar rapporterar dagligen om det som sker, och inte sker, på Haiti just nu. Förödelsen är i vissa områden total. Representanter från regeringen talar om uppemot 200 000 dödsoffer och flera miljoner skadade och hemlösa. Landets sedan tidigare urusla infrastruktur har nu kollapsat fullständigt. Miljontals människor lider brist på mat och vatten och desperationen växer timme för timme. När det centrala fängelset kollapsade under jordbävningen lyckades många interner rymma och flera av dem syns nu beväpnade på gatorna. En ren anarki råder på många platser. Upplopp, kravaller och plundringar äger nu rum där jakten på mat och förnödenheter knappast höjer värdet på en medmänniskas liv. Det rapporteras också om att plundrare summariskt har avrättats sedan de gripits av lokalbefolkningen.

Mitt i allt detta arbetar nu hundratals räddningsarbetare som via FN och internationella hjälporganisationer försöker hjälpa så många de kan. Uppgiften ter sig nästan hopplös då logistik och samordning knappast existerar när infrastrukturen saknas. Många hjälparbetare riskerar livet när de delar ut hjälp till alla jordbävningsoffer.

För drygt ett år sedan blev vi faddrar för två barn på ett barnhem i Carrefour utanför Port-au-Prince på Haiti. Föga anade vi då den misär som många barn tvingades leva under redan före jordbävningen. Haiti är ett av jordens allra fattigaste länder där närmare 80 procent av befolkningen lever på mindre än två dollar om dagen. Hälften av befolkningen tvingas klara sig på halva den summan. Korrupta regeringar har avlöst varandra och för oss som är i medelåldern klingar fortfarande de två diktatorernas namn ”Papa Doc” och sonen ”Baby Doc” bekant. Deras privata säkerhetsmilis, ”Tonton Macoute”, satte skräck på Haitis befolkning. Ekonomiskt sett har landet skövlats i omgångar. Odlingarna och befolkningsmängden på den begränsade ytan har inneburit att landet nästan helt saknar skog. De tropiska regnen  spolar obarmhärtigt bort den frilagda jorden vilket gör att nya odlingar måste röjas upp och det hela leder till en ond cirkel som nu inneburit att Haiti knappast exporterar några jordbruksprodukter mer.

För ett land som redan tidigare gick på knäna kommer denna katastrof under det sämsta tänkbara läge. Haiti hade faktiskt under förra året börjat hämta sig från all vedermöda och för första gången på många år upplevt en ekonomisk förbättring. Men många människor var trots detta beroende av ekonomiskt och humanitärt stöd. Det barnhem vi stöder klarade sig relativt bra från jordbävningens förödelse och våra fadderbarn är till vår stora glädje oskadda. Men det behövs nu mycket hjälp och bidrag i form av pengar för att ge så många som möjligt den hjälp de behöver. Verksamheten drivs av Hoppets Stjärna som just nu med stor tacksamhet tar emot just Din hjälp. Du kan med ditt kreditkort och ditt hjärta betala in ett valfritt belopp till Hoppets Stjärna  –>Här!<–

En hundralapp eller två hjälper många som sedan tidigare tvingats leva på ca fem kronor om dagen.

Etablissemanget och Islam

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och Centerns Maud Olofsson drabbade samman i SVT:s morgonsoffa i morse. Anledningen var naturligtvis den debattartikel av Åkesson som Aftonbladet valde att publicera trots att artikeln, enligt tidningen och andra bedömare, ligger farligt nära gränsen till det som kan betecknas för hets mot folkgrupp.

Det som skulle bli en hudflängning av Åkesson och SD urartade istället till en pinsam tillställning där Maud Olofsson (som tidigt påtog sig rollen av försvarare för människans lika värde) tvingades värja sig mot Åkessons påpekande att Centern har en kandidat till riksdagen som förespråkar islamska sharialagar i Sverige. Olofsson värjde sig på sämsta tänkbara sätt, nämligen genom att vägra svara på frågorna som Åkesson upprepade gånger ställde kring detta.

Frågan om svenskheten och vad svenska värderingar egentligen är dök ofta upp under debattens gång. Maud Olofsson påpekade helt korrekt att svensk kultur i alla tider färgats av intryck från omvärlden och våra invandrare. Sverige har, som de flesta andra kulturer, alltid varit en smältdegel som format och lett fram till den svenskhet som vi ser idag. Däremot ställer jag mig tveksam till hennes antydningar att det av den anledningen inte skulle finnas någonting som kan kallas för svenskhet. Svenska akademiens ordbok beskriver ordet svenskhet bl. a. som ”sammanfattningen av de egenskaper som anses utmärka svenskarna”. Svenskhet är således någonting svårdefinierat men för den skull inte intetsägande.

Problemet är dock inte att vi i Sverige i alla tider har tagit till oss intryck, seder och bruk från våra invandrare och inlemmat dem i vår svenskhet, problemet uppstår när våra invandrare vägrar respektera och foga sig efter våra seder och bruk och istället aktivt vill avskärma sig från vår svenskhet. Problemet blir än mer omfattande när våra invandrare dessutom kräver att det är svenskarna som skall anpassa sig efter dem genom att införa särlagstiftning och sharialagar för att bibehålla och vidmakthålla en kultur som är väsensskild från den svenska. Detta är ett helt nytt fenomen som tidigare inte infunnit sig i svensk historia.

Under senare år har det dessutom dykt upp ett nytt begrepp i den allmänna debatten, ”den svenska värdegrunden”: En samling avtrubbade och politiskt korrekta uppfattningar som skapats av intelligentian och det politiska etablissemanget vilket sedan skall gälla som gemensamma åsikter för hela det svenska folket. Det politiska och intellektuella etablissemanget är dock ett märkligt släkte; den ena stunden kan de stå upp och försvara den ”svenska värdegrunden” för att i nästa stund ifrågasätta vad svenskhet är. Det ena ögonblicket påstår de sig försvara människans lika värde (som tydligen är en del av ”den svenska värdegrunden”) för att i nästa ögonblick acceptera särbehandling av muslimska flickor på svenska badhus och låta förespråkare för sharialagstiftning kandidera till riksdagen.

Men islamsk sharialagstiftning och ”svensk värdegrund” blandar sig lika dåligt som olja och vatten. Detta är en logisk självklarhet: Frihet, jämställdhet och människans lika värde är ingenting som sharia tar hänsyn till. Etablissemanget måste förr eller senare ta ställning. Men i stället för att ta debatten har man valt att lägga locket på och blunda för problemen och motsägelserna. Den ”svenska värdegrunden” och det politiskt korrekta har haft svårt att etablera sig som en del av svenskheten, trots etablissemangets idoga försök. Politiker och chefsredaktörer har varit naiva i sin tro ”om vi blundar så blundar även det svenska folket”. Aftonbladet valde att bryta mönstret och publicera Åkessons artikel för att Åkessons och SD:s ”sanna jag” äntligen skulle visas upp. I själva verket är jag rädd för att publiceringen motverkade sitt syfte och gav SD den legitimitet som de så väl behöver. De har fått föra fram den fråga som många hemma i stugorna tänker, men som aldrig tidigare fått komma upp. SD har i och med Aftonbladets beslut med all sannolikhet gjort ett jätteskutt i väljarmätningarna och dessutom fått en gratisbiljett till riksdagen. Centerns vurmande för människans lika värde är hedervärt men så länge man förnekar det uppenbara i den politiska korrekthetens namn lär Centern bittert få erfara de problem som man själva skapat inom partiet. Detta gäller samtliga politiska partier och slutligen även Sverige som nation.

Den forne expressenjournalisten Ulf Nilson skriver så utmärkt träffande om de senaste dagarnas islamdebatt:

Det är högst tänkbart att SD efter det valet blir en viktig – och alldeles öppen – maktfaktor i landet.  Om det blir så vet vi varför. Det beror på att det politiskt korrekta Sverige alldeles för länge försökte tiga ihjäl de misshagliga. Politiker och media smet från den viktigaste debatten på många, många år. Nu får de skylla sig själva…

Jag håller med. Till hundra procent.

Mehdi Ghezali frisläppt och oskyldig(?)

Man kan i dagens Aftonbladet läsa nyheterna om att den f.d. Guantanamofången Mehdi Ghezali åter är en fri man. Han och de övriga svenskar som suttit frihetsberövade i Pakistan, misstänkta för terrorverksamhet, är på väg hem till Sverige. Terrormisstankarna har avskrivits.

När sällskapet greps för drygt en månad sedan fann man i deras bagage ett antal CD-skivor som innehöll en predikan av Anwar Al-Awlaki, en man som förbjudits att predika i bl a Storbritannien eftersom han har kopplingar till Al-Qaida.  De frisläppta svenskarna greps i ett område som räknas till Al-Qaidas starkaste fäste där de alltså hade med sig predikningar från en av företrädarna av den mest militanta formen av islamism.

De pakistanska myndigheterna hade trots detta tydligen inte tillräckligt på fötterna för att ställa svenskarna inför rätta. De ska i juridisk mening därför betraktas som oskyldiga och skall således släppas. Förutom de frisläppta svenskarnas advokater och anhöriga är det dock inte många som jublar av glädje över denna triumf. Pressen ger nyheten om frisläppandet ungefär samma utrymme som artiklarna kring ”Veckans hetaste bloggdrottningar” och Ann-Britt Grünewalds ensamhetsdrickande. En enorm kontrast i jämförelse med krigsrubrikerna efter Ghezalis hemresa från Guantanamo då han fick en hjältes mottagande.

Mysteriet Mehdi Ghezali ser inte heller denna gång ut att gå mot sin lösning. Tyvärr.

Birger Schlaug i Dagen

Miljöpartiets före detta språkrör Birger Schlaug skriver en mycket bra och tänkvärd debattartikel i tidningen Dagen. I artikeln ifrågasätter han den svenska kyrkans trovärdighet i sin strävan att följa den politiska korrektheten framför Guds ord. Schlaug är icke-troende och hans åsikter borde anses vara värdefulla för den kyrka där majoriteten av församlingsmedlemmarna kan kategoriseras in i de icke-troendes skara. Visst är det trevligt med en kyrka som hyser demokratiska, humanistiska och politiskt korrekta åsikter – men är den trovärdig? Schlaug skriver:

En Gud som håller upp fingret och ser vart det blåser är inte mycket till Gud. En kyrka som gör samma sak, är inte mycket till kyrka. Även om jag och mängder med andra tycker att det är trevligt, gott och klokt.Men själva grundtanken för Guds existens är ju att han och människor inte är samma sak. Vem som helst kan givetvis tolka Gud, tolka Gud så att det passar den egna livsstilen, de egna åsikterna och därmed må bättre, känna sig legitimerade av högre ort. Men en kyrka, en religion, måste rimligen var mer fastnaglad i vad som gäller än så

Bibeln innehåller mängder av verser som varnar för detta. Jesus själv yttrade bl a följande (Luk 6:26): ”Ve er, när alla människor talar väl om er! På samma sätt gjorde deras fäder med de falska profeterna”.
Även Paulus varnade för detta (2 Tim 4:3): ”Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen”.

Det finns många genuint kristna i den svenska kyrkan, men den svenska kyrkan har blivit en politisk institution där Gud och de sant troende inte längre passar in. Att rösta om giltigheten i Guds ord andas inte trovärdighet hos någon. Inte ens hos de icke-troende.

RFSU:s logiska kullerbytta

I en debattartikel i Aftonbladet skriver RFSU:s generalsekreterare Åsa Regnér om det nya förslaget från socialdepartementet om tvångsvård av gravida missbrukare. Hon motsätter sig detta med orden:

Vi befarar att det kan leda till en urholkning av den svenska aborträtten och alla svenska kvinnors makt över sina liv och sina kroppar.

Det lika klassiska som absurda argumentet dyker alltså återigen upp; kvinnans ”rätt” till sin egen kropp. Men Regnér spelar dessutom ut två olika lagstiftningar mot varandra: Det är nämligen inte kvinnans rättigheter som det aktuella lagförslaget avser att skydda, det är barnets rätt till ett värdigt liv, fritt från livslånga skador som orsakats i moderlivet på grund av mammans missbruk.

Åsa Regnér framför en del, för abortförespråkarna, tänkvärda frågor:

I dag har alla gravida kvinnor rätt till fri abort fram till och med 18:e graviditetsveckan. Vad händer om den tvångsomhändertagna kvinnan säger att hon har för avsikt att göra abort före vecka 18? Blir hon utskriven då, eller ska tvångsvården fortsätta fram till aborten bara för säkerhets skull? Kan den nya lagen till och med innebära att gravida kvinnor med missbruksproblematik väljer att göra abort för att slippa bli tvångsomhändertagna?

Vad Regnér försöker göra är att skapa hypotetiska problem med hjälp av den abortlagstiftning som hon samtidigt säger sig försvara; om en missbrukande mamma väljer att göra abort för att kunna fortsätta med sitt missbruk är ju detta helt i linje med RFSU:s hållning om en kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp! Detta borde ju bara glädja RFSU. Det oförklarliga är att Regnér ser detta som ett problem. Är det kanske så att även RFSU börjar inse att det finns ett värde hos det ofödda barnet som överstiger kvinnans ”rätt” till sin egen kropp? Vore det i så fall inte bättre att vi en gång för alla ser över den nuvarande abortlagstiftningen så att den värnar om det ofödda barnets rätt till sitt eget liv?

Regnér skriver också att det finns en stor risk att missbrukande mödrar inte uppsöker mödravårdscentralerna av rädsla för att bli tvångsomhändertagna och att fler barn då riskerar att utsättas för skada. Men inte heller detta är tillräckligt hållbart för att riksdagen skall avstå från en ny lagstiftning. Polis, socialtjänst, anhöriga och övriga närstående har både möjlighet och skyldighet att ingripa i fall som dessa. Antalet fall där en blivande mamma både vill fortsätta sitt missbruk och föda sitt barn borde dessutom vara mycket få. Även en gravid missbrukare inser att hon förr eller senare måste välja mellan sitt missbruk eller vård.

Det nya lagförslaget är mycket glädjande. Aftonbladets undersökning visar också på ett starkt stöd för en sådan lagstiftning. Ca 85 procent av de deltagande röstade för att kunna tvångsvårda gravida missbrukare. RFSU kämpar i motvind när fler och fler människor konstaterar att en total översyn av den nuvarande abortlagstiftningen måste genomföras.

Mehdi Ghezali oskyldig?

Efter det att den svenske sk. kubafången Mehdi Ghezali släpptes från Guantanamo-basen på Kuba så figurerar han återigen i media. Nu är han ännu en gång gripen i Pakistan och återigen misstänks han för terrorverksamhet.

Den naturliga frågan som många nu ställer sig är: Hur oskyldig är han egentligen?

Vid tiden för det första gripandet 2001 lär han ha haft åtta stycken förfalskade pass i ryggsäcken. Hur vanligt är det att svenskar bär med sig åtta stycken pass i bagaget när vi reser utomlands? Och vad gjorde han egentligen i det ytterst otillgängliga området i närheten av Tora Bora-bergen som av en händelse råkar vara det område där al-Qaida ledaren misstänktes befinna sig?  Något trovärdigt svar på Mehdis förehavanden har man aldrig fått eftersom han konsekvent vägrar svara på några som helst frågor som har att göra med hans vistelse i området. USA tiger även de som muren.

Mehdis skumma förflutna solkas dessutom av ett tio månader långt fängelsestraff i Portugal 1999 – 2000 där han misstänktes för bankrån och en juvelstöld.

Efter frisläppandet studerade Mehdi koranen i den militante islamisten Omar Bakris skola i London, en skola som misstänks för samröre med al-Qaida.

Vi har således att göra med en person som fjärran avviker från bilden av den oskyldige svensk som så ondskefullt har suttit inspärrad i ett amerikanskt fångläger. Trots detta skriver Jan Guillou i Aftonbladet föga förvånande att media blivit tokiga som spekulerar i Mehdis påstådda terrorverksamhet.

Det skall bli intressant att följa utvecklingen i denna trista historia. Jag undrar stillsamt hur UD kommer att agera i ärendet och hur snabb vår regering denna gång kommer att vara för att medverka till Mehdis snara frigivande. Inte alltför snabb, hoppas jag. Regeringen har i så fall en skyldighet att informera det svenska folket om sanningen bakom Mehdi Ghezali.

Om Aftonbladets skandalösa artikel

Bråket kring Aftonbladets antisemitiska artikel om israeliska organstölder från dödade palestinier har nu blivit en internationell följetong. Sverige hamnar återigen i rampljuset på ett föga smickrande sätt. Israelerna kräver nämligen ett avståndstagande och fördömande av artikeln från den svenska regeringen. Den svenska regeringen vägrar. Aftonbladet hänvisar i sin tur till press- och yttrandefriheten och anser att den israeliska kritiken är ett hot mot denna frihet.

Bakgrunden är följande. Aftonbladet publicerade en artikel på kultursidorna där den ökände reportern och palestinaaktivisten Donald Boström påstod att israeliska soldater dödade palestinier och plundrade dem på deras organ. För att ge tyngd åt sina påståenden publicerades en 17 år gammal bild på en dödad palestinsk yngling som genomgått en obduktion. Boström vävde dessutom in en historia där en amerikansk judisk rabbin gripits för organhandel. Trots att det var fråga om en amerikansk rabbin som handlade med organ som frivilligt donerats av israeler hindrade detta inte Boström från att använda historien som krydda i sin artikel. Sakinnehållet i Boströms artikel bygger istället helt och hållet på palestinska påståenden som aldrig har verifierats och som bara kan betecknas som fullständigt grundlösa. Historien om israeliska organstölder är bara ännu en variant av urgamla antisemitiska myter där judar dödar icke-judiska barn för att därefter dricka deras blod under hemliga ritualer. Grunden för artikeln är med andra ord densamma som påståendena att det är den israeliska underrättelsetjänsten som ligger bakom 11:e september-attackerna, att judarna låg bakom krigsutbrottet 1914, den tyska kapitulationen 1918, börskraschen 1929, digerdöden 1348 och våra dagars AIDS-epidemi. Grunden är alltså antisemitism, ren och skär antisemitism.

Visst har vi pressfrihet i Sverige, det är sant. Men som den israeliske utrikesministern Lieberman uttrycker det;

Pressfrihet innebär att publicera sanningen och inte lögner.

Man kan inte ostraffat gömma sig bakom pressfriheten och fritt publicera ogrundade lögner. Pressfriheten är en frihet under ansvar vilket innebär att man får räkna med att stå till svars för påståenden som är felaktiga eller rentav lögnaktiga. Aftonbladets försök att hänvisa till yttrande- och pressfriheten är ett dåligt försök att slingra sig genom att försöka flytta debatten till ett annat område.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin anser att Israel skall ”svara på frågorna” som artikeln påstås ställa. Men Aftonbladet gjorde sig aldrig några besvär att själva ställa relevanta frågor angående artikelns trovärdighet och dess källor innan den publicerades. Hade man gjort detta skulle sanningen snabbt ha kommit fram. Den palestinske ynglingens anhöriga har nämligen aldrig sagt till Boström att några organ hade tagits från kroppen. En yngre bror till offret säger dessutom att den enda gång han såg till reportern var då Boström fotograferade den döda kroppen.

Hela denna historia är alltså en uppdiktad lögn av en rabiat, antisemitisk reporter. Sveriges största dagstidning väljer att okritiskt publicera den. Historien förekommer dessutom sedan tidigare i Boströms bok ‘Inshallah’, en bok som finansierades av det svenska utrikesdepartementet med socialdemokraternas Anna Lind som dåvarande utrikesminister samt av den kristna biståndsorganisationen Diakonia.

Det går alltid att ifrågasätta de israeliska ministrarnas krav till den svenska regeringen. Aftonbladets artikel måste Aftonbladets ansvarige utgivare stå för och jag har full förståelse för Reinfeldt/Bildt när de inte vill fördöma det skrivna, även om det är fullt möjligt för de båda att säga vad de tycker. Det var inte länge sedan som Carl Bildt öppet sade att SVT:s reportage om FRA:s samarbete med diktaturstater var en lögn; varför inte säga detsamma om Aftonbladets artikel om israelisk organhandel?

Skandalen växer och nya, föga hedervärda sanningar avslöjas för varje dag. Det är väl den enda positiva effekten kring Aftonbladets artikel.

Sturmarks vanföreställning III

Den förre producenten på Sveriges Radios Vetenskapsredaktion, Rolf Hersson, förklarade nyligen på nyhetssajten Newsmill varför han valde att lämna samfundet Humanisterna. Herssons inlägg ledde till en mindre brevväxling mellan honom och Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Vid ett tillfälle undrade Hersson över de källor som Sturmark använt sig av i delar av sin bok ”Tro och vetande 2.0″. Sturmarks källhänvisningar är väldigt kryptiska och Hersson misstog sig under sina efterforskningar. Christer Sturmark skrev:

Hersson har uppenbarligen inte läst ‘Tro och Vetande 2.0′ särskilt noga. Den författare han söker är Phil Zuckerman, amerikansk professor som forskat och skrivit åtskilligt om sekulära samhällen. Hans senaste bok heter ”Society without God”. Jag rekommenderar Hersson att läsa den. Mina uppgifter i kapitlet kommer också från FN:s Human Development Index.

Den som flyktigt läser igenom Sturmarks svar riskerar dock att bli lurad. Sturmark undviker nämligen återigen att nämna källorna till de påståenden som han gör i sin bok ”Tro och vetande 2.0″. Som en vän av ordningen undrade jag först hur Sturmark, vars bok utkom i sin pocketupplaga i augusti 2007, kan referera till Zuckermans bok som publicerades drygt ett år senare. Sturmark säger naturligtvis inte ordagrant att det är just denna bok som låg till grund för hans slutsatser, men man blir naturligtvis betänksam över svaret då Hersson ställde en specifik fråga om just källan. Det gåtfulla svaret ”Phil Zuckerman” har troligen sina speciella skäl. Enligt en artikel i tidningen Världen idag (18 feb 2009) är Sturmarks argumentation nämligen ett plagiat av Zuckermans artikel ”Sects and Violence – Is Faith Good for Us?” som översattes och publicerades i tidningen Humanisten (5/2006) vilket aldrig framgår i boken. Tidningen Världen idag fortsätter:

Phil Zuckerman uppger i e-post att Christer Sturmark har plagierat hans artikel utan tillåtelse och att han därför tog kontakt med honom. – Jag kontaktade Sturmark direkt, skriver Zuckerman och fortsätter: – Han verkade genuint ångerfull och undrade vad han kunde göra för att ställa allt till rätta.

Sturmark säger till sitt försvar att han aldrig plagierat Zuckerman, han har bara ”hämtat statistik” från Zuckermans arbeten. Vem som helst kan dock jämföra Sturmarks stycke ”Hälsofarlig underkastelse” (s. 305 f. i pocketupplagan) med den aktuella artikeln. Det krävs ingen större begåvning för att komma fram till slutsatsen att Zuckermans anklagelser stämmer.

Sturmarks andra källa, FN:s Human Development Index (som även Zuckerman nämner), ger dessutom inget stöd för hans påståenden då detta index överhuvudtaget inte har med religion att göra. Indexet är enbart ett mått på mänsklig utveckling och innefattar exempelvis förväntad livslängd, läskunnighet, utbildningsnivå och BNP per capita för världens alla stater. Den amerikanske författaren Mark Twain skrev en gång: ”Det finns tre sorters lögn; lögn, förbannad lögn och statistik”. Christer Sturmarks (läs Zuckermans) slutsatser bekräftar med all tydlighet Mark Twains ord. Orsakssambanden måste fastslås innan man kan dra några som helst slutsatser av statistiska analyser. Det finns t. ex. ett fastställt samband mellan drunkningsolyckor och alkohol då man vet att alkohol förekommit i nästan hälften av fallen. Men om det visar sig att sju av tio drunkningsoffer dessutom har hål i tänderna kan man för den skull knappast påstå att det finns ett samband mellan dålig tandhygien och olyckorna. Som Hersson mycket riktigt påpekar är förhållandet mellan välstånd och sekularism det omvända; länder med ett högt välstånd tenderar att bli mer sekulariserade, det är inte sekulariseringen som bidrar till välståndet.

Om FN:s index över mänsklig utveckling mot förmodan ändå skulle visa sig ha ett samband med religiositet så motsäger snarare statistiken Sturmarks slutsatser. Han borde nämligen nämna att den uppåtgående trenden för detta index under de senaste 30 åren har varit tydligare bland de stater som enligt Sturmarks definition är ”religiösa” än vad den har varit bland de ”ateistiska” OECD-länderna. Av någon anledning drar varken Zuckerman eller den svenske översättaren Sturmark den minst lika logiska slutsatsen att det kan vara västvärldens sekularisering som under de senaste trettio åren ligger bakom OECD-ländernas stagnation.

Sturmark gör sig även skyldig till logiska tankefel och grova generaliseringar då han delar upp världens stater i ”religiösa” och ”ateistiska”. Det är inte heller korrekt att definiera ateism som ”tror inte att gud existerar”. Med ”hög” andel ateism anger han Sverige som ett exempel: ”64 % av det svenska folket är ateister enligt denna definition. Motsvarande siffra i Frankrike är 44 %,  42 % i Belgien och 39 % i Storbritannien. I Danmark är siffran 48 % och 41 % i Norge och i Australien 25 %”. Sturmark undviker dock att nämna att SCB år 2000 utförde en undersökning där 42% av svenskarna visade sig tro på en högre makt och 22% tror på en personlig Gud. Totalt är alltså 64% av Sveriges befolkning på ett eller annat sätt troende. Liknande siffror och högre ändå uppvisas i samtliga av Sturmarks ”ateistiska” stater. Sturmark gör nämligen ingen skillnad på sekulära stater och ”ateistiska” stater. Han skyndar sig även att undanta stater med ”påtvingad” ateism, ex Nordkorea och Sovjetunionen. Varför det? Det borde väl vara ”hälsosamt med ateism” oavsett om den är påtvingad eller ej? En ”påtvingad” ateism i Nordkorea borde uppvisa en positiv effekt på samhället på samma sätt som en ”påtvingad” religiositet i Iran uppvisar en negativ effekt. Om nu Sturmark undantar ”påtvingad” ateism för att få sitt resonemang att gå ihop, varför försöker han då påtvinga det svenska folket ett samhälle där religion och religiösa uttryck inte ska få förekomma offentligt? Sturmark vet mycket väl att de enda uttalat ateistiska staterna som existerat på vår jord (ex. Albanien, Kuba och Nordkorea) knappast ”…hör till de rikaste, hälsosammaste, bäst utbildade och friaste samhällena i världen”.

Det har självklart en betydelse vad det är vi tror på. Den dominerande religionen eller ideologin har en stor betydelse för ett samhälles välstånd eftersom de präglar människan i grunden. Ett samhälle består ju som vi alla vet av människor. Men all religion och ideologi måste bedömas utifrån den frukt som den bär. Kärlek, omsorg, omtanke och respekt för människan är viktiga begrepp inom kristendomen. De inryms under en absolut moral som vi människor har att förhålla oss till. I detta är kristendomen och judendomen unik. Att jämställa den judisk-kristna moralen med islam, hinduism eller någon annan form av religion är grovt missvisande; man kan inte jämföra Martin Luther King eller Moder Theresa med Usama Bin Ladin helt enkelt för att grundvalarna för deras religioner är väsensskilda. Albert Einstein sade bl a:

De bästa ledstjärnorna för vår strävan och vårt omdöme har vi fått i den judisk-kristna religiösa traditionen. Den ställer ett mycket högt mål, som vi med våra svaga krafter endast mycket ofullständigt kan nå, men den ger oss en säker grund för våra värderingar och strävanden.

Ett samhälle och dess välstånd byggs utifrån de lagar och rättesnören som präglas av människans moral. Sturmark vägrar att ta till sig möjligheten att de sekulariserade staternas välstånd en gång kan ha baserats på en kristen moral; en moral som nu naggas i kanten av människans egoistiska begär, ständigt påverkat av ett ökat välstånd. I ett sekulärt samhälle riskerar en tidigare kristen och absolut moral att snabbt ersättas med människans subjektiva dito. Det kanske är därför som Sturmark kan plagiera andras texter och publicera dem som om de vore hans egna samtidigt som han hävdar att en ateistisk moral är att föredra framför den kristna.

Gud finns nog

Jag roade mig nyligen med att besvara frågorna på Humanisternas nya kampanjsida Gud finns nog inte.  Det visade sig att flera av frågorna var av typen ”har du slutat slå din fru?” och svarsmöjligheterna var begränsade. Frågorna var således omöjliga att svara på med mindre än att man tvingas acceptera en ytterst skev och felaktig verklighetsbeskrivning.

Man blir därmed ytterst betänksam över företrädarna för den svenska ateismen. De kan uppenbarligen inte försvara sin ståndpunkt på något annat sätt än att i likhet med Don Quijote konstruera ett eget slagfält där de kan föra sin kamp mot väderkvarnar.

Själva kampanjen är, så som mycket annat då det gäller Sturmarks ”humanister”,  väldigt mystisk då den inte genom de femton frågor som kampanjen ställer klarar av att leda sina egna slutsatser i bevis. Guds eventuella existens har t ex väldigt lite med de religiösa friskolornas existens att göra. Humanisterna vill i stället genom kampanjen ”…visa på sambandet mellan religion och samhälle, skapa eftertanke och bidra till en öppen debatt om religionens roll i dagens Sverige”.

Så långt är all väl. Men en ”öppen” debatt kan tydligen inte föras från ”humanisternas” sida med mindre än att de ägnar sig åt grova generaliseringar och rena felaktigheter. Som troende välkomnar jag en öppen debatt eftersom sanningen aldrig har skrämt oss som tror. Men förutsättningarna för en sådan debatt kan inte föras med ”humanisternas” påståenden som grund, de är medvetet snedvridna eftersom sanningen skrämmer frågeställarna. Som man frågar får man svar, heter det. Detta gäller i synnerhet då man själv författat svaren. Hur mycket sanning man egentligen eftersträvar med sina frågor är, som vanligt, av underordnad betydelse för de svenska ateisterna och ”humanisterna”.

Larhammars haltande logik

Ateisten och evolutionisten Dan Larhammar gör återigen ett misslyckat försök att bemöta kritiken från Claphaminstitutet när det gäller evolutionsteorins trovärdighet. Evolutionisternas påstående att evolutionen saknar riktning är direkt felaktigt och det hela blir näst intill löjligt när Larhammar ger sig i kast för att försvara det. Larhammar anför följande:

Vi människor har förlorat många gener som finns i våra närmaste släktingar. Mängder av parasitiska organismer har fått minskad arvsmassa som svar på den rika miljö deras värdar utgör. Många däggdjursarter har förlorat tår eller tänder, men resterna av dessa kan fortfarande ses under embryonalutvecklingen eller till och med i vuxna individer. Fåglar har kvar rester av gener som visar att deras förfäder haft tänder och till och med emalj, men dessa gener har gått sönder så att de nu är oanvändbara.

Man kan lätt konstatera att Larhammars enda bevis för hans påståenden är hans eget antagande att en evolution verkligen har ägt rum. Det är nämligen bara då som man kan påstå att människan förlorat gener som finns hos våra ”närmaste släktingar”, eller att fåglar har genetiska rester som gått sönder jämfört med ”deras förfäder”. Det hela blir än mer patetiskt när Larhammar med detta vill visa att förluster av genetisk information skulle innebära en utveckling av nya egenskaper, strukturer eller organ. Det enda Larhammar möjligen har bevisat, om nu människans och fåglarnas påstådda släktingar verkligen är deras släktingar, är i så fall motsatsen; en genetisk regression – motsatsen till evolution. Larhammar försöker lura sig själv och läsarna genom att hävda att människan utvecklats från en apliknande förfader genom genetiska förluster(!).

Evolutionen har definitivt en riktning. Det har evolutionisterna under 150 år själva så målande illustrerat med sina släktträd där allt går från det primitiva till det komplexa och avancerade. En primitiv urcell förvandlas till flercelliga organismer, primitiva ödlor förvandlas till avancerade flygare, primitiva apor blir till avancerade och kloka människor. Om nu människan har förlorat gener som finns hos våra ”närmaste släktingar” så är denna genförlust inte anledningen till att människan har utvecklats från en apliknande förfader; människan har utvecklats för att nya och förbättrade egenskaper har uppstått. Förstörda gener frambringar inga nya egenskaper, strukturer eller organ. Förstörda gener kan i längden bara frambringa förstörda egenskaper, strukturer eller organ. Det är alltid lika tragiskt när evolutionisterna ständigt måste hänvisa till förstörda gener för att visa att en utveckling har skett.

Larhammars hela resonemang bygger på en våldsam övertro på en process som under långa tidsrymder låter positiva mutationer omedelbart ta över hela populationer. Han bygger således allt på en process som aldrig observerats men som han låter maskera med hjälp av en diffus och okontrollerbar forntid. Sagornas ”Det var en gång för länge, länge sedan…” ersätts med ”För miljoner år sedan…”. Detta kallar han för vetenskap.

Den genetiska informationen är digital och information uppstår inte av sig själv. Den genetiska informationen förbättrar i längden inte heller sig själv, något som flera genetiker har visat. Trenden är entydigt den motsatta; våra gener degenererar. Men detta faktum låter alltså Larhammar i sin blinda evolutionistiska tro utgöra ett bevis för evolution.

Jag avslutar med den brittiske antropologen Roger Lewins fråga i tidningen Science (vol.241, sid. 291):

Why, in subsequent periods of great evolutionary activity when countless species, genera, and families arose, have there been no new animal body plans produced, no new phyla?

En enkel och rak fråga som förtjänar ett svar. Evolutionen falsifieras inte i och med avsaknaden av svar  men den bekräftas definitivt inte heller med den naiva självklarhet som Dan Larhammar representerar. Den kommer definitivt inte heller att bekräftas med hjälp av rena felaktigheter.