Larhammars haltande logik

Ateisten och evolutionisten Dan Larhammar gör återigen ett misslyckat försök att bemöta kritiken från Claphaminstitutet när det gäller evolutionsteorins trovärdighet. Evolutionisternas påstående att evolutionen saknar riktning är direkt felaktigt och det hela blir näst intill löjligt när Larhammar ger sig i kast för att försvara det. Larhammar anför följande:

Vi människor har förlorat många gener som finns i våra närmaste släktingar. Mängder av parasitiska organismer har fått minskad arvsmassa som svar på den rika miljö deras värdar utgör. Många däggdjursarter har förlorat tår eller tänder, men resterna av dessa kan fortfarande ses under embryonalutvecklingen eller till och med i vuxna individer. Fåglar har kvar rester av gener som visar att deras förfäder haft tänder och till och med emalj, men dessa gener har gått sönder så att de nu är oanvändbara.

Man kan lätt konstatera att Larhammars enda bevis för hans påståenden är hans eget antagande att en evolution verkligen har ägt rum. Det är nämligen bara då som man kan påstå att människan förlorat gener som finns hos våra ”närmaste släktingar”, eller att fåglar har genetiska rester som gått sönder jämfört med ”deras förfäder”. Det hela blir än mer patetiskt när Larhammar med detta vill visa att förluster av genetisk information skulle innebära en utveckling av nya egenskaper, strukturer eller organ. Det enda Larhammar möjligen har bevisat, om nu människans och fåglarnas påstådda släktingar verkligen är deras släktingar, är i så fall motsatsen; en genetisk regression – motsatsen till evolution. Larhammar försöker lura sig själv och läsarna genom att hävda att människan utvecklats från en apliknande förfader genom genetiska förluster(!).

Evolutionen har definitivt en riktning. Det har evolutionisterna under 150 år själva så målande illustrerat med sina släktträd där allt går från det primitiva till det komplexa och avancerade. En primitiv urcell förvandlas till flercelliga organismer, primitiva ödlor förvandlas till avancerade flygare, primitiva apor blir till avancerade och kloka människor. Om nu människan har förlorat gener som finns hos våra ”närmaste släktingar” så är denna genförlust inte anledningen till att människan har utvecklats från en apliknande förfader; människan har utvecklats för att nya och förbättrade egenskaper har uppstått. Förstörda gener frambringar inga nya egenskaper, strukturer eller organ. Förstörda gener kan i längden bara frambringa förstörda egenskaper, strukturer eller organ. Det är alltid lika tragiskt när evolutionisterna ständigt måste hänvisa till förstörda gener för att visa att en utveckling har skett.

Larhammars hela resonemang bygger på en våldsam övertro på en process som under långa tidsrymder låter positiva mutationer omedelbart ta över hela populationer. Han bygger således allt på en process som aldrig observerats men som han låter maskera med hjälp av en diffus och okontrollerbar forntid. Sagornas ”Det var en gång för länge, länge sedan…” ersätts med ”För miljoner år sedan…”. Detta kallar han för vetenskap.

Den genetiska informationen är digital och information uppstår inte av sig själv. Den genetiska informationen förbättrar i längden inte heller sig själv, något som flera genetiker har visat. Trenden är entydigt den motsatta; våra gener degenererar. Men detta faktum låter alltså Larhammar i sin blinda evolutionistiska tro utgöra ett bevis för evolution.

Jag avslutar med den brittiske antropologen Roger Lewins fråga i tidningen Science (vol.241, sid. 291):

Why, in subsequent periods of great evolutionary activity when countless species, genera, and families arose, have there been no new animal body plans produced, no new phyla?

En enkel och rak fråga som förtjänar ett svar. Evolutionen falsifieras inte i och med avsaknaden av svar  men den bekräftas definitivt inte heller med den naiva självklarhet som Dan Larhammar representerar. Den kommer definitivt inte heller att bekräftas med hjälp av rena felaktigheter.